Lyxwhiskyprovning hos Symposion

Igår var det Lyxwhiskyprovning hos Symposion i Malmö. Anmälde mig innan jag visste varken startfaltet eller priset, så det blev en liten chock när räkningen kom och en liten besvikelse när jag såg vad vi skulle prova.

Var också lite orolig över vilken mat vi skulle få, om det var något jag tålde. Thomas själv såg min lilla orospost på whiskyforum och PM:ade ut menyn till mig och den var finfin.

Tyvärr har jag nog åkt på en maginfluensa nu precis när jag kände mig bra efter körtelfebern, så jag var lite orolig även över om jag skulle behova springa på toa ett flertal ggr under provningen, men det behövdes inte och tågresan hem gick också bra. Ringde en whiskykompis som också skulle dit angående att bottna med mat innan ihop. Han hade dock time:at tåget med minutprecision, det blev att ta en burgare själv.

Innanför dörren stod Thomas och serverade en liten fördrink med iskall Malmöakvavit. Bra mycket mer drickbar än de sorter som serverades på julmiddagen på jobb, men ingen favorit andå. Skulle dock kunna tänka mig att bjuda de som nyttjar sådant på den.
[Edit 2012 vid genomläsning - Malmöakvavit är utmärkt och kan klart rekommenderas]

Fixade bra platser åt mig och Magnus från start och hamnade snett mittemot whiskyförfattaren Dag Lennartsson, så det bäddade för intressant konversation. Vissa skulle nog bli väldigt tystlåtna av prestationsångest i sådan't sällskap, men jag litar på det jag kan och räds inte mina, ibland kontroversiella, åsikter.
Trots priset på provningen, parkeringspengar i retur på tusenlappen, kom flera nybörjare, så Thomas fick dra den långa storyn - vilket han gjorde med den äran och variation från senast.

Sen blev det dags att smaka på den första, vilken var The Grand Bark Reserve 21år - Symposions egna reklamjippo för när de lanserade den vanliga Grand Bark. En av 199 flaskor - och jag retar mig att jag inte köpte en, eller ett halvt dussin, när den fanns på bolaget. Thomas berättade mer om innehållet, att det var ett för-blandat fat som fanns hos Springbank med gammal Macallan, Highland Park, Springbank & Ardbeg. Troligtvis samma batch som Springbank själva också nyttjat i Campeltown Loch 25 och 21 och som Thomas sedan gett sig på att slå en 15% högkvalitativ gammal grainwhisky i. Det här är en höjdare och jag är inte alls besviken att få smaka den en gång till.

Nummer två, en flaska Robert Brown "4 Crowns" som sjönk med S.S. Wallachia 1895, fick jag provat redan på Malmömässan... trodde jag. Det visar sig vara en annan flaska än då och varje flaska här är en individ. Likheter fanns helt klart och även denna gången var det en stark gummiton som inledde. Dock inte av latex som på massan, utan mer typ Tretorns gröna gummistövlar. Jag gillar detta, men mässvarianten var social superdricka; denna är mer maltfreakwhisky. Åsikterna gick isär ganska mycket om denna. Magnus gillade den inte, t.ex.

Nummer tre, och den sista i fältet jag provat tidigare, en 32-årig Springbank. En nutida 32-åring alltså, inte en gammal flaska - vilket gör den mer speciell med tanke på Springbanks fatbrist efter "Fallet med forsäljningschefen som sålde for mycket". Här rör det sig säkert om fat som Springbank fått köpa tillbaka från någon annan för dyra slantar. Gott, mycket bättre än mitt smakminne av den. Kvällens höjdare för min del visade det sig vara också.

Fjärde whisky räknar jag som en riktig raritet, en Highland Park 1952-1996 Originalbuteljering (via Gordon & McPhail). Detta var inget planerat, 1952 så lade man inte fat på väntan så lange, utan här rör det sig om bortglömda fat i lagerlokalen som återfunnits. Inte mycket var det kvar heller. Fantastisk nog var whiskyn inte träskadad, utan i full vigör. Magnus skämtade om min "Yes diskmedel" doftnot på Highland Park-whisky, men fick ge sig när han stoppade näsan i den. Så även denna buteljering, ja. Näst äldsta whiskyn jag smakat hittils och bland de bästa HP:arna. De sprillans nya Single Cask för Sverige och den nya 30-åringen rankar jag hogre. Likaså någon Signatory-tappning jag smakat. Inte dålig för det dock.

En 27-årig Connoiseurs Choice buteljering av min favorit Ardbeg bådade gott... men ju tyngre de är, ju hårdare faller dem. Det här sherryfatet hänger inte ihop, överdos viol både i smak och doft och en bitterhet som förtog den delikata komplexitet som Ardbeg normalt har. Tacksam att ha smakat och därmed kan undvika att slösa nästa 2000 på ett köp.

Den sista whiskyn... ja... ärligt talat forstår jag inte att Thomas tagit med denna, i mitt tycke, enkelspåriga rökbomb. Verkade dock som Thomas och någon enskilt till lyckades tränga genom rökväggen och hitta annat än rök och sälta. Dock inte jag denna afton. För min del var denna lika trist och dålig som vissa Speysideförsök att göra rökbomber, typ Heavily Peated Benriach.

Maten var oxfile med KarlJohan-potatisgratäng med rödvinsås med ett fylligt rödvin till. Riktigt, riktigt bra. Fast det bästa, chokladkaka med en klick vispgradde och ringlad hallonsås, kom sist och gjorde hela kvällen lyckad. Sååå gott! Jag frågade Thomas om det var hans recept, för i så fall borde han bytt karriarväg, men det var det inte.