Idag hade vi lunch + tävling för styrelse/kommittémedlemmar på golfbanan. Var lite tveksam på om jag skulle kunna spela med tanke på min onda armbåge, men körde hårt med Voltarensalva sista dagarna. Farsan hamnade i samma lag som jag och han är ju också lite justerad efter ljumskbrocksoperationen, så vi fick vara fyra i laget när de andra var tre. Vi vann, men jag kollade på våra scorer och det hade inte spelat någon roll om vi bara hade varit tre, det skiljde fyra slag till 2orna och vi hade bara tappat tre poäng om vi varit en färre.

Farsan fick ihop 15 poäng, jag fick ihop 12-14 någonting (hålade inte ut på ett par ställen där min score inte behövdes). Dessutom missade vi något kopiöst på greenerna.... jag BORDE haft 5 poäng till på enkla puttar som inte gick i. Men armbågen strulade mer på puttarna än på det långa spelet... svårt när man inte vet från putt till putt om det skall hugga en gång, två gånger eller inte alls under pendeln... lätt att rycka till lite när det gör ont. Farsan hade två kanthängare, varav en 270-graderssnurr samt ett par nära passager. Lagets dam hade också ett antal borde-puttar som gick precis sidanom. Så vi hade väldigt enkelt kunnat haft 45 poäng istället för 38, så vi var allesammans väldigt förvånade över att vi vann - vi hoppades på att inte bli sist...

Jag är väldigt nöjd... att otränad, ouppvärmd och skadad kan gå runt på en score i trakten av det bästa som tre fjärdedelar av alla golfare någonsin presterar känns bra.